torsdag 15 april 2010

Kaos i Universum


Nattens dotter Aurora, bestämde sig för att släppa ut sin lilla förnöjelse som hon fick i födelsedagspresent av sin morbror, Himmelen. Det var en rastlös yngling som hade fångats in just för hennes skull för länge-länge sedan. Vinden Zefyros, var en riktig vilde, som för evigt skulle tjusa prinsessan Aurora, men bara genom en glasvägg. Han satt i en glaskupol med guldstoff i botten som enda omboning.
En dag tröttnade Aurora på sin leksak och satte den åt sidan. Hon trummade uttråkat med fingrarna i sin kammare och stirrade upp på himlen. Hennes ansikte lös av längtan. Vinden märkte detta och suckade ”Ack, släpp ut mig sköna Aurora, låt mig få härja fritt! Jag kommer att tyna bort här.”
Aurora tittade på sin vackra glaskupol som vinden var fångad i och tyckte plötsligt synd om honom. Zefyros’s styrka blev trots allt svagare för varje sekel, tänkte hon. Hon kunde inte se honom, men hon kunde höra honom sjunga så melankoliskt för henne varje natt. Allt hon kunde se var guldstoffet som virvlade och kristalliskt klirrade mot glasväggen när han sjöng. ”Jag kommer tillbaka till dig. Du kommer inte att ångra dig. Jag fortsätter sjunga för dig varje natt, min sköna, men vackrare toner än du kan föreställa dig! Bara släpp ut mig! Snälla!” bönade han och när han såg Auroras svarta ögon blänka utav medlidande fick susandet en mer hoppfull ton. ”Lovar du att komma tillbaka?” viskade hon och utan att vänta på svaret öppnade hon det gyllene hänglåset på glaskupolen. Zefyros slank ut och sträckte på sin smärta kropp. Han strök sig tacksamt mot henne, kramade henne, smekte henne ömt och kröp in under hennes nattsvarta hår. Sedan, snabbt som ett förbiilande ögonblick, var han borta, lämnade Aurora stående i fönstret.
Nu var han äntligen fri och väckte återigen oreda universums ena hörn. Han svepte in i själarnas vrår och fick med sin smidighet och sin mystiska styrka damerna på fall igen. Hans lynne är helt enkelt förtrollande och bragte evig förundran i alla kvinnohjärtan. Trots sin unga ålder var han vis, en mästare på att berätta och än bättre på sköna sånger. Han förstod sig helt enkelt på damer. Även Solen som för övrigt delade himmel med Månen fick upp ögonen för vilden, Zefyros. Och eftersom Månen och Solen har varit vid varandras sida sedan urminnes tider hade de, trots att de älskade varandra, tröttnat på att ständigt lyssna på varandra. Alltid höra samma visa, utan ände. När Zefyros upptäckte detta visste han genast hur han skulle återgälda Aurora för sin nyvunna frihet. Han fick en idé.
Han svepte kring Solen med sina otroliga historier och blev snabbt hennes gunstling. Drottningen drack hans ord. Han hade varit överallt och hade sett allt, medan hon bara satt uppe på himlen och hade enbart en uppgift att fylla, att bara vara vacker. Hon kunde inte få nog utav hans berättelser utan ville ha allt han hade att bjuda på. Hennes glöd var starkare än någonsin och kunde inte ta blicken från Zefyros. Livet vältrade sig i välbehag på Jorden utav hennes och vindens dialog. Solen gassade, och vinden svarade med svalka. Månen däremot, han hade till synes ingen verkan. Han iakttog girigt uppskattningen som riktades mot sin Drottning och han föll alltmer i skymundan. Han varken lös eller kunde svalka Jorden och blev förtvivlad över att ingen tyckte att han behövdes. Plötsligt blev han arg. Han tyckte att Solen fick för stor plats på himlen och därmed dränkte hans sken. Det var därför som ingen såg honom. Det var hennes fel och han började smäda sin sköna Drottning.
Zefyros som svepte in mellan de, såg sin chans...

Sagan är färdigskriven

2 kommentarer:

mariafeuk sa...

Det var helt fantastiskt bra skrivet, påminner lite om McBain små sanskrit böcker.

Judit P Felföldi sa...

Tack, kära goa Maria!
Kram!

Judit