Solens jättekropp brann ovanför trädtopparna långt borta i fjärran. Hustaken lyste rött i den lilla staden och solen strök ett tunt lager röd färg på pumporna också när den ändå höll på, innan den slutligen drog på sig det orangea molntäcket och lade sig för en god natts sömn. De flesta av Livliga Gatan borna hade redan gått hem. Det var bara några få trötta människor kvar som fortfarande strövade omkring och plockade pumporna i stora kärror. De plöjde åkern med blicken och för att upptäcka om det fanns fler att plocka men de hade plockat upp allt och kände nu sig klara för hemfärden. Men det var faktiskt en pumpa som de inte hade upptäckt. Den låg bakom en stadig jordklump men även den upptäcktes till slut och plockades upp utav barnen och togs hem for att karvas.
Nästa dag gröptes pumpan ur och placerades på trappan framför dörren till invånarnas beskådan och kvar blev bara innehållet som glömdes bort att städas upp.
Sofie, vår kära barnflicka som inte tyckte om extra arbete, kastade buttert de urgröpta kärnorna i soporna. Men det var ett litet frö som råkade hamna utanför. Den klibbade fast vid den fullproppade soppåsens sida.
”Allt ska man göra själv” muttrade Sofie medan hon gick ut med soporna. Pumpafröet klamrade sig fast allt den orkade men föll till slut ner på golvet i hallen och såg sina syskon föras bort. Den började gråta och skrika förtvivlat.
”Lämna mig inte här, lämna mig inte ensam!” men uppståndelsen bland fröna i påsen var så stor att ingen hörde henne.
”Hohohohoooo, undrar vart vi ska” sa det ena fröet till det andra.
”Ja, nu ska vi ut och se världen” sa den andra. De pratade i munnen på varandra. Det var sådant stim och liv i plastpåsen och de var så många att ingen hade lagt märke till att det lilla pumpafröet saknades.
”Ajj, vilket hårt golv de har” landade fröet med ett dämpat knack på golvet. ”Nu har jag verkligen kommit ifrån de, hur ska jag hitta de” jämrade hon sig förtvivlat men avbröts utav kliven från trappan och tofflor smälldes mot de nakna hälarna. Smackandet närmade sig snabbt.
”Åh NEJ! Nu kommer hon tillbaka, hon kommer att trampa sönder mitt lilla färska skal!” blickade hon skrämt mot dörren. ”Men kanske får hon syn på mig och går ut med mig också” tröstade hon sig och plötsligt kom hon på sig själv att vilja bli upptäckt.
Ett djup andetag… förberedde hon sig...
Eeett…. Tvååå… och NU!
”Hallååå! Skrek hon allt hon orkade. Dörren smälldes så det skallrade och darrade i hallen, hon studsade också till och vände instinktivt ansiktet neråt för att skydda sig.
”Scchhuuufffs” hördes det ett dovt sussande. När hon blickade upp var det en ENORM sula som svepte förbi henne som ett enormt tefat. Hon gapade av förundran för det satt fast saker på den, som hon aldrig tidigare hade sett förut, speciell inte från den synvinkeln. Där var det: alldeles släta smulor; en spindel med platt mage och utsträckta ben som vinkade åt henne; ett halvt mandelspån fastklibbad i jordgubbsmarmelad; ett sprucket russin; ett fransigt äppelfrö; lite sot och sist men inte mist ett nyinskaffat tuggummi från trottoaren.
”Ååå vilket förråd” förundrades fröet, sedan gled sulan förbi och hon så en halv rumpa...
i trosor så klart!
VAD TÄNKTE NI PÅ?
...och så kjolens kant som ramade in bilden.
Sofie såg pumpafröet i ögonvrån, men gick målmedvetet förbi.
Fröet som såg att hon hade blivit upptäckt trodde att hjärtat skulle hoppa ut utav spänning och väntade nervöst men...
”Ajj, ajj!" skrek hon i nästa sekund. Barnflickan hade kommit med en stor sträv sopborste och sopade det nertrillade skräpet tillsammans med fröet ut på trappan, ut i kylan.
”Huuu vad kallt och blåsigt” huttrade pumpafröet och dörren stängdes bakom henne.
”Om jag bara kunde värma mig lite, tillsammans med mina systrar och bröder” såg hon längtande bort mot sopkärlet vid slutet av gräsmattan och skulle precis till o börja gråta när ett varmt luftdrag svepte över henne och fick henne att tappa balansen. Hon föll ner ett trappsteg.
”Ja, nu ska jag minsann inte missa min chans” tänkte hon när hon såg att någon hade klivit ut på trappan.
”Hallå!" gastade hon för full hals .”Hall…” klipptes hennes ord av av en enorm smäll och ett snabbt tryck. Hon såg rött för ett ögonblick för att sedan återfå synen igen. Nu såg hon vita prickar också och de snurrade i det stora röda och de hoppade vidare tillsammans.
Det var inget annat än Olivers boll som kom studsande ner för trapporna med Oliver glatt skuttande efter. Som tur var missade han att trampa på henne, men träffades så hårt utav bollen att hon kände sig alldeles tilltufsad och hamnade inte mindre än två trappsteg längre ner. Hon satte sig upp och såg sig om.
”Umpf” stönade hon plötsligt till igen. Denna gång var det något tyngre och varade kanske en sekund längre än det tidigare. Nu var det lilla Maja som gick och satte sig på trappan alldeles försjunken i sin bok. Hon råkade trampa på det lilla fröet som klibbade fast vid hennes fotsula så det skjutsades ytterligare två trappsteg ner. Nu hade fröet kommit ända nerför trapporna innan det lyckades komma loss från skon och trilla på trottoaren. Hon pustade ut.
Höstvinden hade susat i hennes öron om hon hade haft några och hon stirrade tårögt mot det ofantliga kärlet, långt borta på andra änden av gången.
”Vad nu då!” Det svartnade för hennes ögon och någonting mjukt, inte helt obehagligt sänkte sig ovanför henne. Det höll om henne mjukt men bestämt och lyfte sedan upp henne.
”Attana mig, om inte det är grannens katt!” muttrade hon och kände strömmen från den jättelika nosen. I ren fasa slank hon in mellan kattens tår så långt in hon kunde komma. Nu var det kattens tur att bli skrämd när den upptäckte att den inte kunde släppa fröet. Den skakade tassen i förskräckelse för att bli kvitt inkräktaren. Pumpafröet lossnade till slut, svingades upp i luften och landade med en duns på den hårda asfalten. Vimmelkantigt såg hon upp på barnen och hoppades att bli sedd och kastad i sopkärlet men det var ingen som hade sett henne. Det var inte så konstigt, det kvällades och allting antog en blåaktig ton. Maja fick svårt att läsa. Hon ställde sig upp slätade ut sin kjol och Oliver skuttade också uppför trappan och gick in i ljuset. Fröet såg tillbaka upp mot kärlet som avteckande sig som ett mörkt jättelikt snett torn när ett fasansfullt skri nästan klöv luften i två lika halvor. Plötsligt hördes skriet igen, denna gången mycket närmare och sex sylvassa klor dök upp ur blotta ingenting. Det var en sparv som hade fått syn på fröet.
”Hjälp! Den tänker ha mig till kvällsmat” tänkte hon skräckslaget. Klorna skuttade närmare och plötsligt fick hon syn på en stor, rispad näbb också. Den närmade sig, öppnades och slöts kvickt och obönhörligt om henne. Det var kolsvart därinne.
"Jag kommer aldrig levande härifrån" tänkte fröet när det plötsligt stöttes till. Det blev ljust igen. Nu var det två sparvar som skuttade och kastade varsin trånande blick mot henne. Båda hade fått syn på den läckra munsbiten. Det lilla fröet som stöttes ur fågelns näbb landade i gräset, precis intill sopkärlet som tornade sig ovanför henne som ett berg av hopp.
”Jaaaa” ropade hon i triumf, men hejdade sig snabbt igen när hon fick syn på fåglarna. De slogs vilt, klöste och hackade på varandra, men rätt snart gav den minsta sparven upp striden och flög iväg efter en annan munsbit. Pumpafröet satt och tryckte i gräset och hoppades att hon skulle förbli oupptäckt.
Nu var det så pass mörkt att den andra sparven inte längre kunde se fröet och flög besviket iväg.
Natten var kall men hoppet höll det lilla fröet varmt, ända tills nästa dag. Skramlet från sopkärlet väckte henne när den ställdes tillbaka på sin plats. Sopbilen väste utav ansträngning innan den lyckades starta och köra iväg med sina älskade syskon.
”Nej” skrek hon förtvivlat och hon trodde att hjärtat skulle brista av sorg. ”Nu får jag aldrig se mina systrar och bröder igen.” sa hon bedrövat. Hon lade sig ner i gräset där hon var och grät otröstligt. Dagen därpå grät hon fortfarande. Det fanns ingen som kunde trösta henne. Den tredje dagen tog hennes tårar slut. Hon tittade inte upp mera.
Regnet slog, vinden piskade, solen kom upp och solen gick enträget ner igen, men det märkte inte hon. Hon låg kvar utan att ens vilja veta vad som hände på Livliga Gatan. Det var pumptävling och det var spökkvällar. Det var jul och firande men ingenting betydde något för det lilla fröet. Hon var helt ensam nu. Ingen visste ens att hon fanns.
Det var en vacker vinter det året som höll i sig ända till mars. Fröet slumrade och drömde om sin lilla familj och kände en varm lycka varje gång hon gjorde det, men var gång hon öppnade sina ögon igen slet sorgen i hennes lilla hjärta och hon blundade snabbt igen. Hon miste sin glans, sin färg och trycktes ner i den kalla, fuktiga jorden. Sedan kom den stekande sommaren och plötsligt vaknade hon av att det var någonting som kändes annorlunda. Hon kisade lite, men kunde inte se något. Då öppnade hon ögonen försiktigt och såg att ur hennes spruckna, slitna skal hade ett litet ljusgrönt skott börjat spira.
Men hon var inte den enda som hade upptäckt det! Det gjorde även familjen Bell. De hade gjort en fin bädd åt henne kantade med vita runda stenar. Till hennes ära hade de flyttat sopkärlet till den andra sidan gången och det som en gång var ett litet ledset frö var nu ett vackert, friskt, slingrande skott med blommor som eld. Så småningom hade hon förvandlats till den vackraste av pumporna och fick många små pumpor som lyste vackert framför familjens Bells hus det året. Hon stod stolt i både regn och höstsol. Hon var inte ensam längre men hon glömde aldrig sina syskon. Varje gång hon blundade vinkade de skrattandes till henne och fyllde henne med värme ända till den dag de återförenades.
 |
| Illustration: Judit P Felföldi |
