lördag 20 mars 2010

Vi vill ha vååååååår!

Oliver blev arg idag. Ingen vår i sikte, fastän solen lyser. “Förrädare!” tyckte alla på Livliga Gatan 7. Den lyser ju med ett sådant varmt sken på dagarna att man skulle kunna tro att det är pulsgrader ute. Ända tills man får syn på den orubbligt stora snöhögen, som nätt och jämt täcker deras köksfönster. Oliver tog på sig ytterkläderna medan mamma Bell flätade Majas hår. Snöhögen såg så lovande mjuk ut när den höll på o smälta förra veckan. Nu är den en enda tvåmeters kompakt isbit.
Väl ute sparkade han besviket på isklumparna, krossade de med sulan. Det raspade på asfalten.
Inne stod äggen framme vid spisen på diskbänken redo att knäckas till en smarrig frukost. Maja såg på Oliver från köksfönstret och tyckte synd om honom. Fast alla var ju besvikna över att det fortfarande var vinter, men Oliver var alltid den som kunde lida mest. När hennes flätor var färdiga tog hon också på sig ytterkläderna och gick ut för att trösta honom.
“Nä nu tycker jag att vi kastar ägg på snön!” ropade Maja och la armarna i kors.
Oliver började genast skratta. “Ja, det tycker jag är en bra idé!” och skrattade så mössan åkte bakåt.
Sakta gled handtaget ner och dörren öppnades någon centimeter. Det var någon som rörde sig bakom glipan, dryga en meter hög, nåja kanske 15 centimeter längre. Ett av de mest ovanliga ögonfärgen visade sig för en snabb sekund. Det lilla rödbruna ögat såg inte i all hast att mamma Bell precis stod och tittade på den mystiska lilla händelsen och den kuddiga lilla hand som nu försiktigt trevade efter äggen på diskbänken.
Hon skrattade för sig själv. Handen som febrilt trevade efter äggkartongen sträcktes allt längre in. Pust och stön hördes bakom dörren. Nu var hon väldigt nära. Oliver ropade plötsligt
”Maja! Kommer du?”
Handen ryckte till och innan den kunde återuppta sin verksamhet, bytte fru Bell snabb och tyst ut kartongen mot ett kilo bakmargarin och fnittrade. Fingrarna fann vad de sökte efter, men stannade tvärt igen. Det här var ju inte vad hon hade hoppas på och det lilla ögat kikade snabbt in igen. Fru Bell kunde inte hålla sig längre utan brast i skratt och öppnade dörren på glänt och Maja klev in skrattande.
”Kom Oliver! Vi äter en stor frukost, så känns det bättre sen!” ropade fru Bell till Oliver. Det tog en liten stund för Oliver att acceptera att det inte gick att göra något åt vintern. Han förstod ju att våren skulle komma även om det tvekade lite. Han dröjde där ute en liten stund till.
Mamma Bell visste att det är svårt att vara glad när man är hungrig och var redan på väg ut för att se var han höll hus. Och där stod Oliver, på toppen av snöberget. Han stod och kissade i båge från den. Han fick syn på sin mor, putade med magen ännu mer och kissade tjurigt vidare. Maja gick också ut efter de för att se vad som stod på. Fru Bell blev så överraskad att hon till en början bara stirrade men när Maja fick syn på Oliver stående på spetsen på snöhögen i jämnhöjd med granens topp kissande i båge som nästan nuddade kanten på hustaket, brast hon i skratt. Det gjorde även mamma Bell. Hon visste att Oliver visste bättre och pratade inte om saken mer. De skrattade fortfarande när de gjorde den fantastiska flervåningschokladtårtan och dagen därpå började faktiskt snön smälta.

Illustrerad av: Judit P Felföldi

Inga kommentarer: